Stockholms Stadsmission åskådliggör hemlösheten i sin reklamkampanj "Hjälp oss att bryta en gammal jultradition", målsättningen är att samla in 20 miljoner kronor till förmån för att ingen ska behöva fira sin jul i hemlöshet.
Kampanjen är gjord i samarbete med Garbergs som är nominerade i flera kategorier på årets 100-wattare, bland annat för "Lys Upp" för Fortum.
I samband med kampanjen visar Stockholms Stadsmission på julaftonseftermiddagen också Kalle Anka på storbildsskärmen vid Stureplan under parollen "Vi hoppas på så låga tittarsiffror som möjligt".
Reklam med hjärta!
Kampanjen är gjord i samarbete med Garbergs som är nominerade i flera kategorier på årets 100-wattare, bland annat för "Lys Upp" för Fortum.
I samband med kampanjen visar Stockholms Stadsmission på julaftonseftermiddagen också Kalle Anka på storbildsskärmen vid Stureplan under parollen "Vi hoppas på så låga tittarsiffror som möjligt".
Reklam med hjärta!
”Det var en gång en jul för länge sedan, då man kunde se fattiga människor gå omkring på våra gator…..” Så börjar sagan om den finnige Karl-Bertil Jonssons julafton, som skrevs för drygt 40 år sedan av Tage Danielsson. Historien utspelar sig runt efterkrigstiden men är minst lika aktuell idag, i alla fall när det gäller tiggare och hemlösa.
SvaraRaderaSkillnaden är, i stort sett, att vi idag ställer diagnoser och skriver ut läkemedel till höger och vänster. Men jag har svårt att tro att diagnoser på enskilda skulle ha någon som helst effekt på dagens samhällsproblem: att vi inte tar hand om våra medmänniskor utifrån vad vi själva kräver för att ha ett fungerande liv. Jag tänker då framför allt på våra hemlösa och de problem vi skapar genom frånvaron av en bostadspolitik som innefattar alla.
De som idag inte anses vara värda ett eget hem blir mer eller mindre tvingade att gå med sina problem till socialtjänsten och/eller den ”frivilliga” fattigvården. Hur samhället kan lägga över ansvaret på dessa redan hårt belastade institutioner är en gåta, då de inte har några trygga hem att erbjuda våra hemlösa. Men trots denna olösliga ekvation förvånas människor av att antalet hemlösa ökar.
Det finns dock de som påstår att det händer saker i hemlöshetsfrågan, vilket är sant ur ett perspektiv: lukrativa välgörenhetsföretag har utvecklats, där de högre tjänsterna avlönas med 40-50 000 kronor i månaden. Frivilligheten kostar idag.
Vem skulle inte gå frivilligt till jobbet för den lönen?
Stora välgörenhetsorganisationer spekulerar också i fastigheter och deras second hand-butiker visar på miljonvinster. Allt detta sker samtidigt som de hemlösa, i vars namn organisationerna tigger, är lika fattiga som de alltid har varit.
Jag tror inte de människor som söker sig till frivilligorganisationerna eller de som arbetar inom socialtjänsten och politiken kan ha frågat sig: är syftet med mitt engagemang verkligen rent? Gör jag verkligen detta för att hjälpa dem som behöver utifrån deras behov?
För mig är det helt absurt att det i Sverige finns cirka 900 organisationer och ungefär 30 000 avlönade människor (enligt Ulla Beijer, Stockholms stads FoU-enhet) som ”hjälper” våra cirka 18 000 hemlösa. För trots alla dessa ”hjälpare” ökar antalet hemlösa.
De hjälper, likt sagans Karl-Bertil, människor att uthärda en stund till i hemlöshet. Och i det helvete som hemlöshet är blir de självklart väldigt tacksamma över det lilla. Då kan det räcka med en liten bulle, precis som sagans trashankar blir de glada över en välmenande julklapp från Karl-Bertil Jonssons säck.
I slutet tar den välbärgade Karl-Bertil hem spelet och blir hjälte. Medan de hemlösa, som han var ute för att hjälpa, är lika mycket utan bostad som de var redan från början.